Vår huvudsakliga uppgift är att ta hand om fåglar som far illa på grund av mänsklig verksamhet. När det gäller naturliga processer som sjukdomar och svält tvingas vi däremot ofta att ransonera våra ingrepp. Tidsresurserna avgör.

Nedan följer ett par exempel på några vanliga åkommor hos fåglar som allmänheten ibland kommer i kontakt med. För samtliga gäller att risken för människa sannolikt är mycket liten. För säkerhets skull råder vi emellertid att inte i onödan röra dessa fåglar. Om så sker bör plasthandskar användas och för den extra försiktige också munskydd. Noggrann handhygien efteråt är självklar.

Ringduva – gul knopp

Gul knopp går att förebygga med vaccin och också att bota om fågeln kommer i vård i ett tidigt skede. Problemet är att vilda fåglar sällan eller aldrig låter sig omhändertagas förrän sjukdomen skridit för långt. Således är det som regel avlivning som gäller för gul knopp-sjuka duvor.

Gul knopp härjar så gott som årligen och vanligast under perioden september till november. Främst är det yngre eller svaga individer som drabbas. Åkomman varierar kraftigt i intensitet från höst till höst. Vissa år handlar det om väldigt många drabbade duvor, andra år är gul knopp direkt ovanlig.

Stadsduvor – paramyxosvirus (snurresjuka)

Under senare år har ett elakt virus vid ett par tillfällen härjat bland stadsduvor i Malmö-Lundområdet. Utbrotten har pågått från några veckor upp till några månader. Under övriga perioder är stadsduvorna helt symptomfria. Viruset heter paramyxosvirus och det sätter sig på hjärnan hos framförallt duvor och i synnerhet hos stadsduvor. Hönsfåglar och möjligen andfåglar lär också kunna drabbas, men hittills har vi inte träffat på andra än stadsduvor med denna åkomma.

Symptomen är mer eller mindre apatiska fåglar med okoordinerade huvudrörelser och en mer eller mindre uttalad tendens att röra sig runt i små cirklar. Drabbade duvor kan inte pricka rätt när de ska äta, utan pickar vid sidan om de matbitar de tänkt att ta. I slutskedet blir huvudrörelserna groteskt abnorma – ofta vrids huvud och hals runt i 180 grader och låses i princip fast i detta ”upp och nedvända” läge. Eftersom viruset smittar från fågel till fågel är det omedelbar avlivning och destruktion av kroppen som gäller.

Måsar och trutar – måssjuka

Förloppet kan indelas i tre stadier:

1. Vingarna syns hänga lite väl slappt på fågeln, men den kan fortfarande röra sig såväl flygande som gående.
2. Benen förlamas och fågeln kan därmed inte röra sig från den plats den ligger på. Fågeln är dock fortfarande vaken och pigg i huvudet.
3. Fågeln orkar/kan inte längre hålla huvudet upprätt. Ligger den i eller vid vatten drunknar den, i andra fall inträder döden efter ett eller några dygn.

Orsaken till denna fågeldöd har konstaterats bero på en brist av B-vitaminet tiamin. Varför bristen uppstår är däremot inte klarlagt – forskning pågår. Kommer fågeln under vård i ett tidigt skede kan den räddas genom B-vitamintillskott.

Sjöfåglar – botulism

Botulism är en bakteriesjukdom som drabbar fåglar vid grunda stränder och invatten under främst sensommar och höst. Bakterien trivs nämligen i grunda, stillastående, varma och syrefattiga vatten. Förloppet är som regel snabbt och fågeln drabbas först av akut benförlamning. Förlamningen sprider sig sedan och till sist kan fågeln inte styra någon kroppsdel. Många fåglar avlider inom några timmar, andra först efter några dagar. Förmodligen spelar bakteriehalten i det drabbade vattnet avgörande roll för förloppet.

Huruvida drabbade fåglar kan tillfriskna är för oss okänt. Vi har visserligen fått tillbaka en hel del änder, men om dessa har varit drabbade av botulism eller av den s.k. ”måssjukan” (se ovan) är okänt. Symptombilden är nämligen likartad.

Svält

Det händer också ganska ofta att fåglar som självmant äter efter långvarig svält avlider plötsligt efter flera dagars födointag. I dessa fall har organskadorna blivit så allvarliga att de nedbrytningsprodukter som bildas inte kan hanteras på ett normalt sätt utan istället dör fågeln. Vissa arter förefaller dock lättare än andra att ”få igång” efter långvarig svält. Ett gott exempel är ormvråk som oftast äter själv trots sitt usla skick. Dessa kan ofta rehabiliteras fullt ut. Tornfalk och gråhäger är exempel på arter som, enligt vår erfarenhet, är mycket svåra att få tillbaka när svälten nått den kritiska gränsen.