Det var inte helt oväntat att det blev så kallade stadsduvor (viltlevande tamduvor) som var först ut. Under årens lopp har vi träffat på ungar av dessa härdiga duvor under årets alla månader. Och att denna milda vinter både inspirerat till häckningar och tryggat ungarnas uppfödning är ju inte så konstigt. Dessa två hittades i samband med en vindsröjning i centrala Malmö och efter denna röjning fanns inget bo att sätta tillbaka dem i. Få fågelungar är så försigkomna som stadsduvor – de äter själv från tidig ålder och sköter sig i stort sett själv. Vi behöver bara servera mat och vatten.

Februari månad har hittills varit mycket händelsefattig och de få ärenden vi haft har med få undantag handlat om rena avlivningsfall. Dock har vi en ormvråk inne som vi har visst hopp om. Trots den mycket milda vintern har de allra tidigaste vårfåglarna också dröjt. Visserligen ökade gravänderna från ett dussintal till uppemot femtio under veckan som gick, men för övrigt har buktens fågelliv sett ut som under en typisk decembermånad – numera inkluderande ett antal storspovar. Men inom kort förväntas strandskator och tofsvipor att flöda in. Två av de förra fanns på plats idag och några vipor har setts under veckan. Vi står på tröskeln till skönare tider!

Milda vintermånader innebär normalt att det inte kommer så många larm om skadade fåglar. Så var det också under den nu gångna och mycket milda januari. Vi hanterade bara tio fåglar och av dessa var fyra ormvråkar – samtliga trafikskadade. Mest oväntad var nog morkullan som hittades inne i en fastighet i Malmö den 27:e. Morkullor är förvisso inte särskilt ovanliga under milda vintrar, men de brukar hamna i stadsmiljöer i samband med kallväderlägen. Så var det inte denna gång. Morkullan släpptes på Spillepeng samma dag. Månadens sista utryckning gjordes den 31:e. Det handlade om en knölsvan med ett fiskedrag i halsen. Den var blodig och illa däran. Tyvärr lyckades vi inte få tag i den så det fick bli ett jobb för Malmös skyddsjägare istället. Efter omständigheterna den bästa lösningen.

Vi använder fortfarande vår fångstbur för ringmärkning av mås- och kråkfågel. Dock inte så ofta och regelbundet som förr i tiden. Då ringmärkte vi mycket trut, främst gråtrut, men numera blir det mest kråkfåglar och som regel bara under lördagar. Havstrutar fångades relativt sällan även under “de stora trutåren” och under senare år har det bara blivit några enstaka per år.

Men idag gick en ungfågel in tillsammans med några kajor. Trevligt tyckte vi och plockade fram en ring av storlek 91. Havstruten var av den lugnare typen och våra skador inskränkte sig till två blodrispor på en hand. Värre har vi varit med om! Ringen kunde vi dock lägga tillbaka eftersom truten redan bar en svensk ring. Vi hanterade alltså en fågel med känd bakgrund och det är alltid lika spännande. Vi berättar vidare när vi fått svar från Ringmärkningscentralen.